Att skriva en krönika
Jag har nu under två månaders tid haft ett skrynkligt litet projekt liggande vid mina fötter. Varje dag har jag petat lite på det med ena stortån, gått därifrån, kommit tillbaka nästa dag och sparkat och vänt lite på det, men har aldrig riktigt orkat plocka upp det. Dock har mitt skrynkliga lilla projekt hela tiden legat och dväljts längst in i det innersta skrymslet i mitt bakhuvud, och jag har allt funderat över det. Jag har ägnat minst tio tankar om dagen till den stora frågan och den menade lösningen i mitt projekt; Vad är en krönika? Att ställa sig den frågan är ungefär som att fråga sig själv "varför snurrar vattnet alltid medsols när man tömmer slasken?"
Trots noggranna studier måste jag ändå tyvärr erkänna att jag inte har kommit fram till något riktigt svar på denna fråga. Jag har grundligt studerat diverse typer av krönikor under de här två månaderna, jag har med rödsprängda ögon suttit uppe och våndats nätterna i ända medans jag med tvång lusläst Natalia Kazmierskas hatiska feministkrönikor, Linda Skugges om hur jävligt det är att vara småbarnsmamma och Marcus Birros om hur underbart det är att vara nykter småbarnspappa. Efter att ha läst en hel del krönikor av nämnda skribenter och även andra, så måste jag tyvärr säga att jag är besviken. Det verkar vara ett syndrom de flesta krönikörer lider av, att de hittar sin nisch, målar in sig i ett litet trångt hörn och skriver om samma ämnen gång på gång, kanske för att det känns tryggt, eller så finns det en övre gräns på hur länge fantasin kan flöda. Jag kanske inte är rätt person att döma, jag har inte ens hittat min nisch, vilket kan vara nog så skönt. Därför, att skriva en krönika är till stor del frihet. Man kan variera sina ämnen efter vilken tidning man skriver för, eller variera tidning beroende på vad man skrivit om. Att Marcus Birro till exempel har tjatat en hel del om snoriga ungar är knappast en slump med tanke på att han vid det laget skrev för tidningen Föräldrar & Barn.
Att skriva en krönika är inte som att lära sig cykla, man kan inte förvänta sig att man kan lära sig det en gång och att det sedan går av bara farten. Att skriva en krönika är som att ligga och svettas på gymmet. Det är en process, och lika jobbigt och jävligt varje gång. En krönika är som poesi, personlig och utarbetad från skribentens inre. Svettiga små ord på nydoftande pappersark direkt ifrån hjärtat. Men man får akta sig för stoppklossar som skrivkramp och hjärnsläpp. Ibland börjar det svida i hjärnan, paniken bryter fram och man får en blackout. Men man ska inte låta skrivkrampen stoppa sig. Får man en är det bara att fortsätta skriva. Ett smart drag är att skriva om just- skrivkrampen.
För att skriva en bra krönika kan man inte vara feg, man ska våga gå bananas och tänja gränser. Linda Skugge skrev "Mesa inte, det du skäms för ska med! Känns det du skrivit jättepinsamt så ska det med! Pinsamhet är en garant för att det är bra. Får du panik vid tanken av att dina päron ska läsa så ska det definitivt med!"
Så, hädanefter när jag ska skriva en krönika så ska jag tänka på att skriva om något aktuellt, något som berör mig eller allmänheten för tillfället. Jag ska skriva fritt, inte snöa in på något ämne, inte vara för hatisk, inte för mesig. Jag ska fortsätta att skriva mina små skrynkliga krönikor, svettas på gymmet, och aldrig, aldrig sluta fråga mig själv ”varför snurrar vattnet alltid medsols när man tömmer slasken?”
Loggbok dan före dan. 050510
Nu brinner det i knutarna minsann. Imorgon ska mitt projekt vara fullbordat och klart och en komplett och läsduglig krönika ska vara publicarad här på min icke-blogg. Jag kan ärligt erkänna att jag inte är så speciellt entusiastisk vad gäller det här psojektet vid det här laget, men jag får göra så gott jag kan. Min krönika är under process, och idag måste den bli klar.
Jag har läst diverse krönikor av lite olika författare. De flesta är ju bra, men jag märker att så fort någon har gjort en felstavning eller missat ett ord eller liknande så stör jag mig. Jag vill bara ringa upp författaren och fråga om han/hon vet vad förgranskning är för något. Existerar inte redigerare i verkligheten?
Hursomhälst, jag har nu läst ett stort antal krönikor av Anders Rydell, Linda Skugge, Natalia Kazmierska, Marcus Birro och en halv av Jan Guillou.
Efter ca två månaders slöläsning har jag märkt att min kritiska hjärna tar sig mer och mer uttryck. Jag nämnde ovan att jag stör mig på felstavningar, jag vill tillägga att jag hela tiden analyserar och kritiserar allt jag läser. Dock gäller det inte bara läsning, utan det mesta som andra gör. Jag är nog världens mest svårflirtade kritiker. En bok tex måste vara jäääävligt bra för att jag ska tycka om den och ens orka läsa ut den. Samma sak med de krönikor jag nu har läst. Några få är bra, men det mesta som skrivs är lite för mycket samma samma för min smak.
Marcus Birros krönikor är för svåra. Han skriver som på vers, helst behandlar krönikorna hans snoriga unge, hans gravida kvinna och hans nykterhet och han förhandsgranskar inte sina texter, vilket resulterar i allt för många stavfel, missar och för kompakt text.
Natalia Kazmierska är kaxig och högerfeminist. Inte kul. Ska man vara kaxig ska man vara det med glimten i ögat, jag har svårt för skribenter som skriver först och tänker senare och som genomsyrar alla sina krönikor med könsord. Jag kan också bli väldigt trött i knoppen av allt detta feministtjat, och sen att en drös upprörda män kommenterar kränkande under Natalias publiceringar gör mig ännu tröttare. Nej, lägg ner feministtjatet och smutskastningen könen emellan och gör något konkret och konstruktivt istället.
Sedan har vi Linda Skugge. Hon har sina ljusa stunder och sina poänger ibland, men hon blir också för mycket för mig. För mycket vit jul, mammagnäll och dubbelmoral. Tex när hon i en krönika beklagar sig över hur jävligt det är att vara småbarnsmamma, och sedan när Natalia Kazmierska svarar med att skriva att hon aldrig vill ha barn, ändrar sig och försöker ge Natalia svar på tal genom att predika om hur underbart det är att ha barn.
Jan Guillou har jag som sagt bara läst en halv krönika av. Kanske beror det på att man inte blir serverad ett uns av humor eller personlig touch under läsningen. Bara fakta på fakta skriven på ålderdomligt, tråkigt språk.
Nej, jag står fortfarande fast vid att Anders Rydell är min personliga favorit. När jag läser hans krönikor så känner jag igen mig lite grand, i hans sarkastiska språk om vardagliga ämnen. Det är så jag vill skriva, sådana saker jag vill skriva om. Jag håller mig till ämnen som berör mig själv, och som bara retar, men inte förbannar andra människor. För det är sådant jag tycker är kul.
http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1903996/marcus-birro-vi-borde-orka-med-morkret-i-manniskor
Jag har läst diverse krönikor av lite olika författare. De flesta är ju bra, men jag märker att så fort någon har gjort en felstavning eller missat ett ord eller liknande så stör jag mig. Jag vill bara ringa upp författaren och fråga om han/hon vet vad förgranskning är för något. Existerar inte redigerare i verkligheten?
Hursomhälst, jag har nu läst ett stort antal krönikor av Anders Rydell, Linda Skugge, Natalia Kazmierska, Marcus Birro och en halv av Jan Guillou.
Efter ca två månaders slöläsning har jag märkt att min kritiska hjärna tar sig mer och mer uttryck. Jag nämnde ovan att jag stör mig på felstavningar, jag vill tillägga att jag hela tiden analyserar och kritiserar allt jag läser. Dock gäller det inte bara läsning, utan det mesta som andra gör. Jag är nog världens mest svårflirtade kritiker. En bok tex måste vara jäääävligt bra för att jag ska tycka om den och ens orka läsa ut den. Samma sak med de krönikor jag nu har läst. Några få är bra, men det mesta som skrivs är lite för mycket samma samma för min smak.
Marcus Birros krönikor är för svåra. Han skriver som på vers, helst behandlar krönikorna hans snoriga unge, hans gravida kvinna och hans nykterhet och han förhandsgranskar inte sina texter, vilket resulterar i allt för många stavfel, missar och för kompakt text.
Natalia Kazmierska är kaxig och högerfeminist. Inte kul. Ska man vara kaxig ska man vara det med glimten i ögat, jag har svårt för skribenter som skriver först och tänker senare och som genomsyrar alla sina krönikor med könsord. Jag kan också bli väldigt trött i knoppen av allt detta feministtjat, och sen att en drös upprörda män kommenterar kränkande under Natalias publiceringar gör mig ännu tröttare. Nej, lägg ner feministtjatet och smutskastningen könen emellan och gör något konkret och konstruktivt istället.
Sedan har vi Linda Skugge. Hon har sina ljusa stunder och sina poänger ibland, men hon blir också för mycket för mig. För mycket vit jul, mammagnäll och dubbelmoral. Tex när hon i en krönika beklagar sig över hur jävligt det är att vara småbarnsmamma, och sedan när Natalia Kazmierska svarar med att skriva att hon aldrig vill ha barn, ändrar sig och försöker ge Natalia svar på tal genom att predika om hur underbart det är att ha barn.
Jan Guillou har jag som sagt bara läst en halv krönika av. Kanske beror det på att man inte blir serverad ett uns av humor eller personlig touch under läsningen. Bara fakta på fakta skriven på ålderdomligt, tråkigt språk.
Nej, jag står fortfarande fast vid att Anders Rydell är min personliga favorit. När jag läser hans krönikor så känner jag igen mig lite grand, i hans sarkastiska språk om vardagliga ämnen. Det är så jag vill skriva, sådana saker jag vill skriva om. Jag håller mig till ämnen som berör mig själv, och som bara retar, men inte förbannar andra människor. För det är sådant jag tycker är kul.
http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1903996/marcus-birro-vi-borde-orka-med-morkret-i-manniskor
Loggbok 100329
Har letat efter den berömda Erikskrönikan på webben, men den verkar inte finnas att ladda ned eller läsa så imorgon ska jag ta mig själv i kragen och släpa mig iväg till den byggnad som ligger topp tre på min personliga lista över minst besökta i stan, biblioteket. Jag är ALDRIG på biblioteket. Jag har alltid tänkt att varför ska jag gå där och mösa runt bland gamla dammiga böcker när jag kan sitta hemma i soffan och hitta allt jag söker genom ett klick på internet? Men nu kan ju de gamla böckerna ge mig ett stort salivskvättande skratt rakt i ansiktet när jag har stött på ett problem som jag inte kan lösa med internet. Jag blir alltså så illa tvungen att gå till biblioteket och ödsla min dyrbara tid på att leta efter en 700 år gammal text som är skriven på väldigt väldigt gammal gammelsvenska och dessutom på vers. Jag hoppas att den finns i ny tappning.
.
Har också börjat kladda på min egna krönika. Kallar den så länge för "Om en krönika" eftersom att jag har tänkt att det är vad den ska handla om. Om en krönika.
.
.
Hittade ett stycke ur Erikskrönika på wikipedia;
.
Birger jerl, þen wise man.
Han loot Stockholms stad at byggia
'med digert with oc mykin hyggia,
eþ fagerþ hus ok en goðan stað
alla leð swa gjort som han bað.
Þet er laas fore þen sio,
swa at karela göra þem enga oroo.
Þen sio er god, iak sigher for whi:
nittan kyrkiosokner liggia þer i
ok um kring sion siu köpstäde.
Han loot Stockholms stad at byggia
'med digert with oc mykin hyggia,
eþ fagerþ hus ok en goðan stað
alla leð swa gjort som han bað.
Þet er laas fore þen sio,
swa at karela göra þem enga oroo.
Þen sio er god, iak sigher for whi:
nittan kyrkiosokner liggia þer i
ok um kring sion siu köpstäde.
Loggbok 100323
Jag tänkte förut att jag skulle göra en ytlig fördjupning (kom på något mer motsägelsefullt och inkorrekt än ytlig fördjupning) i krönikans innebörd, så jag sökte på wikipedia. Där får man ju alltid så ytliga och trevliga svar. Där kom det upp en ganska lång och lite kort förklaring på vad en krönika är för något. Och jag förstod nästan ingenting. Den människa som skrivit den artikeln måsta vara väldigt gammal och påläst ur en väldigt gammal bok, för mer intetsägande ord än nationalepos, knittel och prosa har jag nog aldrig stött på.
Men hursomhälst så kommer jag fram till detta:
Nationalepos är en litterär genre som blandar gamla myter med historisk fakta. Alltså det kan vara en berättelse med inslag av fakta så att man kan tro att det är ren fakta, eller nåt.
De äldsta krönikörerna, de grekiska logograferna blandade myter med fakta i smina krönikor.
Att förstå något mer var svårt, förutom att den mest kända svenska krönikan heter Erikskrönikan och är skriven runt 1322. Ska försöka hitta och läsa den.
Ja, nåt klokare blev jag inte av wikipedia så jag googlar vidare. Publicerar den jobbiga artikeln längre ned så kan den som orkar ta sig en titt och kanske förklara för mig vad fan det står för något.
Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Kr%C3%B6nika
En krönika är en litterär genre, där ett faktiskt händelseförlopp refereras och kommenteras kronologiskt, skrivet antingen på vers (t ex knittel) eller prosa.
Ordet krönika kommer från det grekiska ordet chronika, tid, etymologiskt besläktat med "kronologi".
Historiska krönikor skiljer sig från nationalepos och historiska romaner genom ett strikt krav på återgivandet av faktiska händelser, och man kan alltså anklaga en krönikör för att ljuga. Frågan om en texts subjektivitet är med andra ord inte relevant för bedömningen om huruvida den ska klassificeras som en krönika eller inte; graden av objektiv återgivning av ett händelseförlopp bestämmer dess kvalitet som referat. En god krönika bör givetvis framställa upphovsmannens personliga åsikter om dessa händelser, i annat fall är det ett rent referat. Det är ovanligt att en krönika redogör för det referade händelseförloppets kontext. De äldsta krönikörerna, logograferna från antikens Grekland, blandade dock religiösa myter med historiska fakta.(...)
Jag tänkte förut att jag skulle göra en ytlig fördjupning (kom på något mer motsägelsefullt och inkorrekt än ytlig fördjupning) i krönikans innebörd, så jag sökte på wikipedia. Där får man ju alltid så ytliga och trevliga svar. Där kom det upp en ganska lång och lite kort förklaring på vad en krönika är för något. Och jag förstod nästan ingenting. Den människa som skrivit den artikeln måsta vara väldigt gammal och påläst ur en väldigt gammal bok, för mer intetsägande ord än nationalepos, knittel och prosa har jag nog aldrig stött på.
.
Men hursomhälst så kommer jag fram till detta:
.
*Nationalepos är en litterär genre som blandar gamla myter med historisk fakta. Alltså det kan vara en berättelse med inslag av fakta så att man kan tro att det är ren fakta, eller nåt.
*De äldsta krönikörerna, de grekiska logograferna blandade myter med fakta i smina krönikor.
.
Att förstå något mer var svårt, förutom att den mest kända svenska krönikan heter Erikskrönikan och är skriven runt 1322. Ska försöka hitta och läsa den.
Ja, nåt klokare blev jag inte av wikipedia så jag googlar vidare. Publicerar den jobbiga artikeln längre ned så kan den som orkar ta sig en titt och kanske förklara för mig vad fan det står för något.
.
.
.
.
Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Kr%C3%B6nika
.
En krönika är en litterär genre, där ett faktiskt händelseförlopp refereras och kommenteras kronologiskt, skrivet antingen på vers (t ex knittel) eller prosa.
Ordet krönika kommer från det grekiska ordet chronika, tid, etymologiskt besläktat med "kronologi".
Historiska krönikor skiljer sig från nationalepos och historiska romaner genom ett strikt krav på återgivandet av faktiska händelser, och man kan alltså anklaga en krönikör för att ljuga. Frågan om en texts subjektivitet är med andra ord inte relevant för bedömningen om huruvida den ska klassificeras som en krönika eller inte; graden av objektiv återgivning av ett händelseförlopp bestämmer dess kvalitet som referat. En god krönika bör givetvis framställa upphovsmannens personliga åsikter om dessa händelser, i annat fall är det ett rent referat. Det är ovanligt att en krönika redogör för det referade händelseförloppets kontext. De äldsta krönikörerna, logograferna från antikens Grekland, blandade dock religiösa myter med historiska fakta.(...)
Loggbok 100310
Har läst några krönikor av min favoritkrönikör Anders Rydell. (http://www.andersrydell.se/)Han skriver på ett så lätt och inspirerande sätt. När han skriver om arkitekturiskt hångel och ekologiestetik så kan man inte göra annat än småfnissa åt hans sarkastiska men ändå lite smått rara ton. Jag har börjatr mitt projekt med att slå hål på myten som tydligen jag själv skapat om att en krönika måste vara på 1500-3000 ord. Jag har nu kört tre av Anders Rydells krönikor i en ordräknare och kommit fram till att jag någonstans måste ha läst att en krönika ska innehålla 1500-3000 TECKEN, inte ord. Nu kan jag pusta ut och ta ett glas vatten. Dessa tre krönikor ligger nämligen på mellan 400-500 ord och 2000-3500 tecken. Det känns ju nu lite rimligare och verkligare än att skriva 3000 ord. Hmmm...
540, 549 och 445 ord
3435, 3227 ,2676 tec ken
Har också ännu en gång läst Linda skugges recept på hur man blir en bra krönikör. Det finnes på http://www.lindaskugge.se/cldoc/709.htm. Jag gillar speciellt den biten där hon säger att man ska vara modig och privatr, inte balla ur när det känns pinsamt. För det är ju sannt att det är de snaskiga bitarna läsarna är intresserade av. Detta tar jag nu åt mig och använder det i jakten på den perfekta krönikan.
.
Ska kolla upp Jonas Gardell också, han har ju skrivit en hel del.
Ett projekt
Jag har ett projekt på G. Och det känns bra, för ända sedan jag läste Farzad Farzanehs blogg om hans otroliga projekt att stalka sin granne med samma namn så har jag också velat starta ett projekt. Dock kan väl inte mitt projekt jämföras med Farzanehs då det var helt outstanding, men jag ska göra så gott jag kan. Mitt projekt är ett svenskaarbete och ska fungera som en förberedande grund inför det stora projektarbetet i 3:an.
Jag har ju under en längre period velat bli krönikör och en dag satt jag i mitt stilla sinne och utförde den enkla handlingen att googla på "att bli krönikör". Då slängdes jag direkt in i en annons publicerad av en tidning som sökte en ny, ung, g'ärna kvinnlig krönikör. Jag hoppade av glädje tills jag scrollade ner på sidan och såg att annonsen var publicerad 2008. Men jag ryckte bara på axlarna och tänkte "Äsch, två år försent, det är väl inget". Så jag satte mig ned och skrev ett litet mail till redaktören. Dock fegade jag ur i sista sekund innan jag skickade det, och tur var väl det. Jag tänkte att jag kanske först borde förbereda mig inför mitt första skrivjobb som jag var hundra procent säker på att jag skulle få endast genom att klicka "skicka". Så jag googlade igen och trillade in på krönikören Linda Skugges hemsida. Där hade den underbara människan lagt upp ett recept på hur man blir en bra krönikör. Jag skummade igenom de goda tipsen och allt lät schysst tills jag läste "Du måste också kunna skriva under tidspress, och ibland måste du kunna skriva en ny krönika på en timme." Den informationen blandad med något jag läste på en annan sida om att man måste kunna skriva en krönika på 1500-3000 ord fick mig att vakna ur min trans och återvända till verkligheten. Jag kunde ju inte bli någon krönikör. Vad fan tänkte jag på egentligen? Jag vet ju inte ens vad en krönika är för något.
Och det var i den vevan jag fick idén att använda mitt projektarbete till att lösa mysteriet med denna gåtfulla berättarteknik. Jag ska under några veckor framöver läsa och analysera krönikor av alla de slag och på samma gång arbeta fram en krönika värd namnet utifrån det jag lär mig, tills jag slutligen når projektets klimax och publicerar en klappad och klar krönika på min "blogg". Under arbetets gång för jag loggbok över allt jag gör, hör och kommer fram till och publicerar för enkelhetens skull även det på "bloggen". Att jag iochmed detta bjudit in min lärare Ulrika att läsa min blogg kan ju kännas lite kusligt. Men jag får väl lita på Linda Skugge när hon säger "Pinsamhet är en garant för att det är bra. Får du panik vid tanken av att dina päron ska läsa så ska det definitivt med!" Och det lär väl gälla lärare också?
Jag har ett projekt på G. Och det känns bra, för ända sedan jag läste Farzad Farzanehs blogg på http://desperatelyseekingmrfarzaneh.blogspot.com/2009/04/hur-allt-borjade.html om hans otroliga projekt att stalka sin granne med samma namn så har jag också velat starta ett projekt. Dock kan väl inte mitt projekt jämföras med Farzanehs då det var helt outstanding, men jag ska göra så gott jag kan. Mitt projekt är ett svenskaarbete och ska fungera som en förberedande grund inför det stora projektarbetet i 3:an.
.
Jag har ju under en längre period velat bli krönikör och en dag satt jag i mitt stilla sinne och utförde den enkla handlingen att googla på "att bli krönikör". Då slängdes jag direkt in i en annons publicerad av en tidning som sökte en ny, ung, g'ärna kvinnlig krönikör. Jag hoppade av glädje tills jag scrollade ner på sidan och såg att annonsen var publicerad 2008. Men jag ryckte bara på axlarna och tänkte "Äsch, två år försent, det är väl inget". Så jag satte mig ned och skrev ett litet mail till redaktören. Dock fegade jag ur i sista sekund innan jag skickade det, och tur var väl det. Jag tänkte att jag kanske först borde förbereda mig inför mitt första skrivjobb som jag var hundra procent säker på att jag skulle få endast genom att klicka "skicka".
.
Så jag googlade igen och trillade in på krönikören Linda Skugges hemsida. Där hade den underbara människan lagt upp ett recept på hur man blir en bra krönikör. Jag skummade igenom de goda tipsen och allt lät schysst tills jag läste "Du måste också kunna skriva under tidspress, och ibland måste du kunna skriva en ny krönika på en timme." Den informationen blandad med något jag läste på en annan sida om att man måste kunna skriva en krönika på 1500-3000 ord fick mig att vakna ur min trans och återvända till verkligheten. Jag kunde ju inte bli någon krönikör. Vad fan tänkte jag på egentligen? Jag vet ju inte ens vad en krönika är för något.
.
Och det var i den vevan jag fick idén att använda mitt projektarbete till att lösa mysteriet med denna gåtfulla berättarteknik. Jag ska under några veckor framöver läsa och analysera krönikor av alla de slag och på samma gång arbeta fram en krönika värd namnet utifrån det jag lär mig, tills jag slutligen når projektets klimax och publicerar en klappad och klar krönika på min "blogg". Under arbetets gång för jag loggbok över allt jag gör, hör och kommer fram till och publicerar för enkelhetens skull även det på "bloggen". Att jag iochmed detta bjudit in min lärare Ulrika att läsa min blogg kan ju kännas lite kusligt. Men jag får väl lita på Linda Skugge när hon säger "Pinsamhet är en garant för att det är bra. Får du panik vid tanken av att dina päron ska läsa så ska det definitivt med!" Och det lär väl gälla lärare också?
.
Dödlig skrivkramp
Shit pomfritt and holy Mariah. Jag har inte skrivit i min ickeblogg på hela 1 vecka och 4 dagar!! Jag är inte värd att leva längre. Jag borde svälja arsenik och hänga mig själv i ett snöre. Faktum är att jag den senaste tiden har brutit mot en mängd principer som jag hållit så stenhårt på ända fram tills nu. Jag har skaffat Facebook, jag har skaffat blogg och jag har, ve och fasa, jag har varit totalt frånvarande min blogg i 1 vecka och 4 dagar! Det enda jag nu kan göra är att raka skallen och gömma mig under en sten. Alla bloggfreaks vet att man har rätt att avliva den som har ett tomt datum i bloggkalendern. ALLA VET. Folk sitter hemma, skräcklslagna och paranoida och bloggar så att fingrarna blöder för att slippa det grymma öde som väntar den som har annat för sig. Det är därför man så ofta läser ursäkter på andras värdelösa bloggar, som "sorry alla läsare (skribenten har troligtvis max 2 läsare) att jag inte bloggat på så länge (4 timmar), men min mamma har dött, hoppas det inte gör något.." Dessa ursäkter uppstår framförallt för att vi är livrädda att våra oh, så många läsare ska sprätta upp oss som små grisar om vi inte håller oss ständigt uppdaterade på våra bloggar. Och jag skulle vilja påstå att den mest klenmodiga sortens bloggare finnes på blogg.se's aktivitetslista. Där finner vi FATTYBOM, KENZA mfl, som tvingas att leva ett liv där skrivkramp är dödligare än aids. Tänk att bli jagad av två tusen läsare (endast uppskattningsvis). Inte konstigt att FATTYBOM skriver i genomsnitt ungefär 6 blogginlägg om dagen.
Shit, nu fick jag skrivkramp. Min hjärna går på tomgång. Ett testamente dyker upp på ickebloggen inom kort. Det är någon utanför fönstret. HJÄLP! Om jag inte hinner med det där med testamentet så blir mina sista ord dessa:
Aj, någon kastade en sten. Hej hej kycklingben.
Shit, nu fick jag skrivkramp. Min hjärna går på tomgång. Ett testamente dyker upp på ickebloggen inom kort. Det är någon utanför fönstret. HJÄLP! Om jag inte hinner med det där med testamentet så blir mina sista ord dessa:
Aj, någon kastade en sten. Hej hej kycklingben.
Att koka eller kokas
Sedan Linnés tid har människor alltid tyckt om att gruppera olika ting enligt det momenklaturiska systemet, dvs att man delar in folk och fä i grupper efter släkte och art. Linné tog hand om blommorna, Hitler och Nietzsche människorna och Richard Trevithick bilarna. Emellertid så är det här systemet lite för stenålder för min smak och häromkvällen fick jag en uppenbarelse. Jag stod i duschen, Kralle stod utanför. Jag duschade, Kralle väntade på sin tur. Jag kokade, Kralle frös. Sedan bytte vi plats. Kralle duschade, jag stod utanför och väntade. Kralle frös, jag frös. Kralle tyckte om det, det gjorde inte jag. Detta sker dagligen överallt runt om i världen, att älskande par inte kan duscha tillsammans för att de har olika uppfattning om vad som är en skön temperatur. Förstår ni? Vi kan inte duscha tillsammans på grund av denna ofantliga kulturkrock. Det är ett under att folk ens kan älska varandra trots denna oändliga differens mellan våra temperatursideal.
När jag står i duschen vill jag känna hur det kokar under huden, pormaskarna poppar, jag blir hög av ångorna och det ska vara så varmt att det bildas åskmoln när jag till sist öppnar duschkabinen och stapplar ut. Jag vill se ut som en skållad mandel när jag är färdig.. röd, svettig och hudlös. Kralle å sin sida vill stå och frysa sig igenom sin duschstund. När han är klar brukar han skifta mellan olika blå nyanser och ibland kan man finna en centiliter snöslask i hans hår. Tänk om vi bara hade vetat om detta problem när vi träffades. Då skulle vi ha sagt hejdå på en gång innan någon blev sårad, men nu har vi inget val. Vi måste leva med detta dilemma.
Så för att undvika att våra avkommor behöver tampas med problem av denna art i framtiden så tycker jag att vi ändrar lite på det momenklaturiska systemet. Vi ska rasbestämma människor utifrån deras duschvanor istället för härstamning. Vi snor 40-talets idé om judestjärnan och låter alla kallduschare ha en blå stjärna på armen och alla varmduschare en röd. Då blir det inga missförstånd, vi kan lyckligt leva vidare tillsammans med partners som uppskattar samma vattentemperatur som oss själva och samhällets rasism kommer utgöras av ligor som klipper av vattenledningar hos varandra för att de har olika temperatursideoligier. Halleluja.
När jag står i duschen vill jag känna hur det kokar under huden, pormaskarna poppar, jag blir hög av ångorna och det ska vara så varmt att det bildas åskmoln när jag till sist öppnar duschkabinen och stapplar ut. Jag vill se ut som en skållad mandel när jag är färdig.. röd, svettig och hudlös. Kralle å sin sida vill stå och frysa sig igenom sin duschstund. När han är klar brukar han skifta mellan olika blå nyanser och ibland kan man finna en centiliter snöslask i hans hår. Tänk om vi bara hade vetat om detta problem när vi träffades. Då skulle vi ha sagt hejdå på en gång innan någon blev sårad, men nu har vi inget val. Vi måste leva med detta dilemma.
Så för att undvika att våra avkommor behöver tampas med problem av denna art i framtiden så tycker jag att vi ändrar lite på det momenklaturiska systemet. Vi ska rasbestämma människor utifrån deras duschvanor istället för härstamning. Vi snor 40-talets idé om judestjärnan och låter alla kallduschare ha en blå stjärna på armen och alla varmduschare en röd. Då blir det inga missförstånd, vi kan lyckligt leva vidare tillsammans med partners som uppskattar samma vattentemperatur som oss själva och samhällets rasism kommer utgöras av ligor som klipper av vattenledningar hos varandra för att de har olika temperatursideoligier. Halleluja.
SKRATTA!
Hur skulle det vara om folk började blogga om intressanta saker, sådant som rör människor, texter som väcker tankar och påverkar, eller som åtminstone ger oss ett hjärtligt skratt? Den här bloggtrenden är så genomtråkig och ytlig så jag skiter snart ner mig i ren frustration. Jag vill uppnå något högre med mitt "bloggande". Jag vill inte skriva fem rader om dagen om "dagens outfit" eller vilket smink jag tycker är bäst just nu. Jag älskar att skriva. Var och en av texterna på min blogg har jag lagt ner ex antal timmar på för att få perfekta, för att förmedla rätt känsla eller budskap, och sedan sitter jag ännu längre och läser igenom dom om och om igen bara för att jag är så jäkla nöjd. Jag kan inte sitta och skriva att "idag har jag gjort det här och det här puss hejdå" utan jag vill föra ett resonemang kring det jag skriver. Jag vill intressera folk, men om jag lyckas vet jag inte. Jag kanske bara sitter och skriver till en publik som inte existerar, så som de flesta gör på blogg.se. Det jag vill komma fram till med det här är att jag passar inte in här på blogg.se. Bloggläsare vill inte ha historier om bananflugor och magiska toalettringar som man inte kan fälla ner. Folk vill läsa ytlig dynga om modetips och kändisskvaller som är stulet rirekt från veckorevyn.com. Om det är kravet för att man ska få läsare, då kan jag gott nöja mig med mina få trogna, för någon modebloggare kommer jag aldrig bli.
I damernas omklädningsrum
Kristinehamns badhus, damernas omklädningsrum. Det är fuktigt, varmt och ombonat... Småtrevligt. För om man kan bortse från den stickande lukten av ingrott klor, så kan man här finna en viss trivsamhet, ett inre lugn och ett intensivt ökat självförtroende. För ni ser, bakom dörren till damernas omklädningsrum kommer ni snart att finna den enda plats i landet där man kan visa sig spritt språngande utan att bli dömd. I damernas omklädningsrum finns det plats för alla sorters kvinnokroppar. Det finns gamla, unga, platta, fylliga, korta, skrynkliga... Här hälsar man vänligt och helt utan blygsamhet när man i all sin nakenhet passerar varandra. Man glor inte, man fnissar inte. Man iakttar försiktigt, men helt utan att titta snett. Här accepterar alla varandras olikheter och brister, och man njuter av dom. Jag står i min dusch, hälsar artigt och gluttar lite diskret runt hörnet, endast för att försäkra mig om att damen i duschen bredvid fortfarande har hängigare röv än mig. Tanten på andra sidan duschrummet kastar en spontan blick över axeln, lätt och ospektakulärt. Sedan står hon i det varma vattnet och myser åt att hon hade fastare bröst än mig när hon var i min ålder. Men det märker jag inte. Så jag tar inte illa upp. Damernas omklädningsrum handlar just om det, att man helt utan att såra någon bara kan stå och njuta av vetskapen om att det alltid finns någon lite fetare, lite fulare och lite skrynkligare just bakom nästa duschdraperi.
De smalas sköna paradis
Gud, hör du mig? Jag skriver detta blogginlägg till dig i ren desperation. Jag mår så fruktansvärt dåligt Gud, och endast du kan ta min smärta ifrån mig. Jag loggade helt bekymmerslöst in på min blogg, lyckligt ovetande om internetvärldens obotliga trackasserier. Hjälp mig, Gud. "Nv, den breda linjen" har tillsammans med en anonym bantningssajt infiltrerat min blogg och sänder just i skrivande stund ut stötande reklamfilmer till alla som besöker min sida. Jag har syndat Gud. Jag kunde inte motstå frestelsen att trycka på direktlänken som skulle flyga mig hela vägen till de smalas sköna paradis medan jag för varje meter tappade ett kilo. Jag ligger på mina bara knän, och jag bävar för din allsmäktighet i väntan på mitt straff. Oh, Gud. Var barmhärtig och ta mitt liv snabbt och smärtfritt. Bara sug ut min själ och låt den vandra ensam iväg mot de smalas sköna paradis.
Landet med två ansikten
Om någon skulle be mig att välja ut ett enda ämne att skriva en hattext om, ett ämne som verkligen berör mig djupt och som stör mig så till den grad att jag skulle kunna hänga mig själv i ett snöre... så skulle jag välja att skriva om U.S.A, Förenta Staterna, Amerika eller vad fan ni vill kalla det. Denna förbundsrepublik som det så fint heter, kan enligt mig liknas vid en riktigt stor och fet böld i samhällets djupaste rövhål. För det första skulle jag vilja påstå att U.S.A har lyckats avla fram de sämsta jävla filmproducenterna i hela världen. Det finns några få amerikanska filmer jag sett som har varit bra men även dom har såna typiska vidriga amerikanska inslag som oftast höjer irritationsfaktorn snarare än nöjesfaktorn. Då har vi ju Sagan om ringen-filmerna. Underbara filmer, antagligen för att dom inte är Amerikanska. Men så tar dom in amerikanen med stort A, Elijah Wood att spela Frodo, och vips så var den karaktären förstörd. Överlag så är amerikanska filmer helt verklighetsfrånvarande och syftet med dessa är att få oss att sukta efter en fantasivärld som inte finns. Det handlar oftast om en lycklig familj med en ung, smal och översminkad morsa, en högt utbildad farsa och en lillgammal skitunge som är så sockersöt att man får kväljningar. Morsan är hysterisk, ungen snackar som om den var 20 år äldre än vad den är och farsan är stor, intellektuell och trygg. Det är alltså dessa människor som är ansikte nummer 1, tillsammans med de andra till synes vackra, rika och lyckliga amerikanerna som nuppat sig upp på karriärstegen. Dessa varelser är inga människor, endast vackra(?) ting som vi aldrig kommer få uppleva på riktigt eftersom att de endast existerar i dokusåpor och på MTV.
Sedan har vi ansikte nummer två. Där har vi U.S.A's stinkande baksida och verklighet. Dessa amerikaner skulle jag faktiskt kalla människor. De är ju som oss svenskar, fast lite fetare, lite fulare och lite dummare och får endast träda fram i ljuset för att Jerry Springer ska ha mat för dagen. Till dessa stackare hör också de amerikanska poliserna, som febrilt försöker dölja sin emotionella tristess och värdighetskomplex genom att avreagera sig på sina haschstinna medmänniskor och imitera snuten Benny i Kopps.
Amerika har alltså två ansikten (det vi ser) men antagligen fler och helt annorlunda verkligheter. Vad jag i det hela inte förstår är varför de jobbar så hårt för att dölja detta. Först tittar jag på Sex and The City (ansikte 1) och önskar att jag bodde i New York där allt är så glassigt, flott och underbart och sen byter jag kanal och ser hur snutarna använder elpistolen på en stackars pundare helt utan anledning i Cops... och bestämmer mig för att aldrig någonsin under några omständigheter besöka det där jävla skithålet.
Kankse dags att stänga av tv'n?
Sedan har vi ansikte nummer två. Där har vi U.S.A's stinkande baksida och verklighet. Dessa amerikaner skulle jag faktiskt kalla människor. De är ju som oss svenskar, fast lite fetare, lite fulare och lite dummare och får endast träda fram i ljuset för att Jerry Springer ska ha mat för dagen. Till dessa stackare hör också de amerikanska poliserna, som febrilt försöker dölja sin emotionella tristess och värdighetskomplex genom att avreagera sig på sina haschstinna medmänniskor och imitera snuten Benny i Kopps.
Amerika har alltså två ansikten (det vi ser) men antagligen fler och helt annorlunda verkligheter. Vad jag i det hela inte förstår är varför de jobbar så hårt för att dölja detta. Först tittar jag på Sex and The City (ansikte 1) och önskar att jag bodde i New York där allt är så glassigt, flott och underbart och sen byter jag kanal och ser hur snutarna använder elpistolen på en stackars pundare helt utan anledning i Cops... och bestämmer mig för att aldrig någonsin under några omständigheter besöka det där jävla skithålet.
Kankse dags att stänga av tv'n?
Malins Prao 2007
Röbäcks system AB är ett företag som grundades på 1890-talet. Då var det en smedja som tillverkade jordbruksredskap. Numera tillverkas där materialhanteringsutrustning som används vid betonghantering på fabriker. Till detta företag fick Malin Kjernsby, en 15-år gammal praoelev bege sig en regnig måndag i oktober.
Det var en tuff morgon, Malin vaknade med ett ryck ur en dröm när väckarklockan ringde. Hon släpade sig upp ur sängen och in på badrummet, och sminkade sig. Man måste vara fin första dagen på jobbet tänkte hon.
Klockan 08:00 stapplar Malin in på kontoret, iförd skyhöga klackar och en trång, kontorsinspirerad outfit. Hon ser först på de två männen som sitter vid varsin dator direkt till vänster men drabbas sedan av en chock när hennes blick möter kontorets maskulina och totalt oinspirerade inredning. Väggarna var ljusgrå med uppnålade, totalt icke-charmiga, hafsiga småbarnsteckningar, scheman och familjefotografier, blandat med säkerligen helt oviktiga papper som antagligen suttit där sedan innan midsommar för två år sedan. Bredvid datorerna, på skrivborden låg det papper och lappar utspridda överallt, och även en och annan vodkaflaska stod lite tafatt gömd bakom en mapp eller pappershög. Malin laddade på med sitt största leende och hälsade glatt på de två männen. De nickade lite tveksamt tillbaka och återvände sedan helt oberörda till sina datorskärmar. Hon kände sig totalt missanpassad. Männen hade båda två stora säckiga arbetarbyxor och fula tjocktröjor, och där stod Malin iklädd sina nyinköpta svarta bomullsbyxor, vit skjorta och klackskor. Då kom hennes arbetsgivare in genom dörren, som en räddande ängel från ovan och gav henne den otroligt svåra och koncentrationskrävande uppgiften- att designa en skrivbordslayout!
Malin kallsvettades och hennes späda små kycklingben darrade av upphetsning. Hon hade blivit tilldelad en dator och ett designprogram och satt nu och bestämde vilka färger alla tagnenter på den blivande ägarens manuellbord skulle ha. När hon var färdig hade den tidigare gråa och gula skrivbordslayouten blivit rosa, vit, gul, orange och lila, och hela härligheten bara skrek av kvinnlighet. Hon visade stolt upp sitt verk för arbetsgivaren, men bleknade när hon såg hans ansiktisuttryck. Hans buskiga ögonbryn fick en onaturlig form och det ryckte lite besynnerligt i hans vänstra öga. Sedan helt plötsligt slätades hans ansikte ut och han log ett brett leende mot Malin. "Ska det verkligen se ut sådär?" undrade han lite svettigt. Malin nickade och förklarade att det behövs en liten färgklick i fabrikens annars så grå och trista miljö. Hon blev visad till utskrivarmaskinen och fick lära sig att skriva ut layouten på ett plaststycke som sedan skulle läggas på ett manuellbord i en fabrik, så att maskinisten vet vilka knappar som sitter var. När hon var klar med det var hennes arbetsgivare som bortblåst, och i brist på annat satte hon sig och ritade på paint tills han kom tillbaka. Efter ungefär en timma kom arbetsgivaren indundrande genom dörren helt genomvåt och andfådd. Det var omöjligt att avgöra om han var våt av regn eller svett, men Malin antog att det var blandade lika delar. Hon fick följa med honom i bilen till Karlskoga, där de skulle besöka en betongfabrik och överlämna Malins egendesignade skrivbordslayout. När de kom fram möttes dom av en plats som hon tyckte såg ut som en enda stor grusparkering med ett plåthus på. Hon såg sig skeptiskt omkring och kunde inte förstå hur någon kunde vilja jobba på ett så synnerligen fult och deprimerande ställe. De gick in i byggnaden och Malin överlämnade ett kuvert innehållande layouten till en man som satt vid ett skrivbord på en till synes alldeles för liten stol. Han öppnade kuvertet med tjocka prinskorvsfingrar och brast ut i skratt när han tog ut layouten. Han tackade för skämtet och bad om den riktiga layouten. När Malin förklarat att det inte fanns någon annan layout och hennes arbetsgivare lyckats lugna ner tjocka mannen och torkat hans tårar, var det dags för Malin att bli runtvisad på fabriken.
BOOM! Arbetsgivaren smällde upp den tunga järndörren in till fabrikslokalen. Det dånade och dundrade därinne så mycket att Malin var tvungen att hålla för öronen. Han visade henne en betongblandare, stor som ett litet hus och förklarade att det var där man blandade betongen som används till att bygga hus och liknande med. Malin skakade av rädsla och obehag när arbetsgivaren bad tjocka mannen att sätta igång blandaren. Det började plötsligt gnissla och låta förfärligt när blandaren startade och började röra sig. Malin föll på knä och bönfallde arbetsgivaren att ta henne därifrån.
Det var en tuff morgon, Malin vaknade med ett ryck ur en dröm när väckarklockan ringde. Hon släpade sig upp ur sängen och in på badrummet, och sminkade sig. Man måste vara fin första dagen på jobbet tänkte hon.
Klockan 08:00 stapplar Malin in på kontoret, iförd skyhöga klackar och en trång, kontorsinspirerad outfit. Hon ser först på de två männen som sitter vid varsin dator direkt till vänster men drabbas sedan av en chock när hennes blick möter kontorets maskulina och totalt oinspirerade inredning. Väggarna var ljusgrå med uppnålade, totalt icke-charmiga, hafsiga småbarnsteckningar, scheman och familjefotografier, blandat med säkerligen helt oviktiga papper som antagligen suttit där sedan innan midsommar för två år sedan. Bredvid datorerna, på skrivborden låg det papper och lappar utspridda överallt, och även en och annan vodkaflaska stod lite tafatt gömd bakom en mapp eller pappershög. Malin laddade på med sitt största leende och hälsade glatt på de två männen. De nickade lite tveksamt tillbaka och återvände sedan helt oberörda till sina datorskärmar. Hon kände sig totalt missanpassad. Männen hade båda två stora säckiga arbetarbyxor och fula tjocktröjor, och där stod Malin iklädd sina nyinköpta svarta bomullsbyxor, vit skjorta och klackskor. Då kom hennes arbetsgivare in genom dörren, som en räddande ängel från ovan och gav henne den otroligt svåra och koncentrationskrävande uppgiften- att designa en skrivbordslayout!
Malin kallsvettades och hennes späda små kycklingben darrade av upphetsning. Hon hade blivit tilldelad en dator och ett designprogram och satt nu och bestämde vilka färger alla tagnenter på den blivande ägarens manuellbord skulle ha. När hon var färdig hade den tidigare gråa och gula skrivbordslayouten blivit rosa, vit, gul, orange och lila, och hela härligheten bara skrek av kvinnlighet. Hon visade stolt upp sitt verk för arbetsgivaren, men bleknade när hon såg hans ansiktisuttryck. Hans buskiga ögonbryn fick en onaturlig form och det ryckte lite besynnerligt i hans vänstra öga. Sedan helt plötsligt slätades hans ansikte ut och han log ett brett leende mot Malin. "Ska det verkligen se ut sådär?" undrade han lite svettigt. Malin nickade och förklarade att det behövs en liten färgklick i fabrikens annars så grå och trista miljö. Hon blev visad till utskrivarmaskinen och fick lära sig att skriva ut layouten på ett plaststycke som sedan skulle läggas på ett manuellbord i en fabrik, så att maskinisten vet vilka knappar som sitter var. När hon var klar med det var hennes arbetsgivare som bortblåst, och i brist på annat satte hon sig och ritade på paint tills han kom tillbaka. Efter ungefär en timma kom arbetsgivaren indundrande genom dörren helt genomvåt och andfådd. Det var omöjligt att avgöra om han var våt av regn eller svett, men Malin antog att det var blandade lika delar. Hon fick följa med honom i bilen till Karlskoga, där de skulle besöka en betongfabrik och överlämna Malins egendesignade skrivbordslayout. När de kom fram möttes dom av en plats som hon tyckte såg ut som en enda stor grusparkering med ett plåthus på. Hon såg sig skeptiskt omkring och kunde inte förstå hur någon kunde vilja jobba på ett så synnerligen fult och deprimerande ställe. De gick in i byggnaden och Malin överlämnade ett kuvert innehållande layouten till en man som satt vid ett skrivbord på en till synes alldeles för liten stol. Han öppnade kuvertet med tjocka prinskorvsfingrar och brast ut i skratt när han tog ut layouten. Han tackade för skämtet och bad om den riktiga layouten. När Malin förklarat att det inte fanns någon annan layout och hennes arbetsgivare lyckats lugna ner tjocka mannen och torkat hans tårar, var det dags för Malin att bli runtvisad på fabriken.
BOOM! Arbetsgivaren smällde upp den tunga järndörren in till fabrikslokalen. Det dånade och dundrade därinne så mycket att Malin var tvungen att hålla för öronen. Han visade henne en betongblandare, stor som ett litet hus och förklarade att det var där man blandade betongen som används till att bygga hus och liknande med. Malin skakade av rädsla och obehag när arbetsgivaren bad tjocka mannen att sätta igång blandaren. Det började plötsligt gnissla och låta förfärligt när blandaren startade och började röra sig. Malin föll på knä och bönfallde arbetsgivaren att ta henne därifrån.
När de var tillbaka på kontoret var klockan redan tre och Malin fick knata hem på sina darrande kycklingben.
Flugan från yttre rymden
Den stora, nästan outhärdliga ovetskapen har plågat mig i många år. Jag har legat sömnlös om nätterna med tankar snurrande runt runt i huvudet tills jag blivit illamående och varit tvungen att spy. Frågor som; Vilka är ni? Vart kommer ni ifrån? Vad vill ni mig? Denna plågoande och sömnlösheten har nästan tagit kål på mig. Jag har blivit en paranoid och nervös sate som alltid tittat mig själv över axeln. Så en dag fick jag nog och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ringa min goda och enda vän, dr. Wikipedia. Jag flåsade med möda fram dom äckliga små bokstäverna i luren ; B A N A N F L U G A. Dr. Wikipedias mycket intressanta svar och information bekräftade min teori om att dessa varelser var utav en annan värld. Jag fick veta att bananflugan var den första levande varelsen i rymden och att den har fyra kromosomkroppar, att den lever i 20 dagar och förökar sig med blixtens hastighet. Men min största och mest betänkta fråga var ännu ej besvarad; Hur kan den uppstå ur tomma intet? Hur är det möjligt att så fort man ätit upp en banan och lite försiktigt börjar tänka tanken att slänga skalet i papperskorgen så hör man ett svagt poff och ur luften uppstår en bananfluga som inom 30 sekunder expanderat till 100 flugor? Hur är det möjligt? Helt otroligt. Och skrämmande. Jag tackade dr. Wikipedia för informationen och lade på. Mitt huvud var som uttömt på substans, jag satt och stirrade blint in i väggen timme ut och timme in, tills jag hörde ett svagt surrande ljud. Jag tänkte att det måste vara ljudet utav liemannens klinga. Jag kommer dö nu. Surrandet kom närmare, växte, blev högre och intensivare men jag var som i trans. Kunde inte röra mig, inte skrika, inte titta över axeln. Så växte sig ljudet så stort att det slog ut allt annat och fyllde min hjärna med ett dovt brus. Mitt tillstånd skulle kunna liknas vid myrornas krig eller ingen signal på tv'n.
Men nu sitter jag här, nyvaken ur min flugtrans och funderar; Är det möjligt att en utomjordisk fluga kryper in i örat och fastnar på hjärnan?
Men nu sitter jag här, nyvaken ur min flugtrans och funderar; Är det möjligt att en utomjordisk fluga kryper in i örat och fastnar på hjärnan?
Kvinnan, grottmannen och den tredje parten
I ett vanligt svenssonförhållande finns det oftast två parter, en kvinna och en man, en man och en man, eller en kvinna och en kvinna. Men i det förhållande jag lever i finns det fler än två inblandade. Det är jag, den underbara kvinnan, Kristofer, grottmannen, och så finns det en tredje part som knappast själv valt att ingå i vårat förållande men som ständigt tvingas in i det på grund av kvinnan och grottmannen. Den tredje parten gör inte så mycket, den mest håller sig gömd i sin vrå hela dagarna och får ständigt utstå misshandel och förnedring från de andra två parterna. Det diskuteras och fightas livligt om den tredje partens situation morgon, middag och kväll. Den stackarn. Jag ska be att få presentera den tredje parten i Kjernsby- Karlssons förhållande: Toaletten.
Den ständigt ihärdiga debatten om det mytomspunna toalettlocket bekräftar alla mina teorier om att mannen ligger efter kvinnan i evolutionen. Det är samma sak varje morgon, middag och kväll. Jag tassar icke ont anande in på toan för att avklara mina behov, torka mig, spola, fälla ner locket, tvätta händerna och gå. Jag gör det i exakt samma ordning varje gång för att undvika att behöva stå och stirra ner i min egen och andras skit. MEN! Mina psykologiska cirklar rubbas helt och hållet när jag var och varannan gång ska utföra denna ritual finner toalettlocket uppfällt. Vad är det för maskulin gen som gör det så fullständigt omöjligt för killar och män att fälla ner toalettlocket efter sig när dom har pissat? Som min älskade Kristofer till exempel. Han tassar in på toan, fäller upp toalettlocket och ringen, pissar, fäller ner ringen men lämnar locket uppe. Varför gör en del män så? Det hade varit exakt lika jobbigt och tagit lika lång tid att fälla ner både locket och ringen på samma gång som att bara fälla ner ringen och lämna toaletten gapandes och kvidande inne på badrummet. Det är som att lämna en tandläkarpatient gapande med massa grejer i munnen och bara gå medans han ligger kvar helt försvarslös och utblottad till allmän beskådning. Man gör inte så. Och jag vill inte när jag kommer in på badrummet mötas av en panikartat vilt gapande toalett som bara tvingar mig att stirra ner i det bottenlösa vidriga skithålet. Om ni grottmän där ute finner något nöje med att stå i era egna urinångor och pissa samtidigt som ni beskådar skitranden i toans helvetesgap så får ni gärna göra det, men snälla bespara mig det nöjet nästa gång ni går på toa, och fäll ner toalettlocket efter er.
Den ständigt ihärdiga debatten om det mytomspunna toalettlocket bekräftar alla mina teorier om att mannen ligger efter kvinnan i evolutionen. Det är samma sak varje morgon, middag och kväll. Jag tassar icke ont anande in på toan för att avklara mina behov, torka mig, spola, fälla ner locket, tvätta händerna och gå. Jag gör det i exakt samma ordning varje gång för att undvika att behöva stå och stirra ner i min egen och andras skit. MEN! Mina psykologiska cirklar rubbas helt och hållet när jag var och varannan gång ska utföra denna ritual finner toalettlocket uppfällt. Vad är det för maskulin gen som gör det så fullständigt omöjligt för killar och män att fälla ner toalettlocket efter sig när dom har pissat? Som min älskade Kristofer till exempel. Han tassar in på toan, fäller upp toalettlocket och ringen, pissar, fäller ner ringen men lämnar locket uppe. Varför gör en del män så? Det hade varit exakt lika jobbigt och tagit lika lång tid att fälla ner både locket och ringen på samma gång som att bara fälla ner ringen och lämna toaletten gapandes och kvidande inne på badrummet. Det är som att lämna en tandläkarpatient gapande med massa grejer i munnen och bara gå medans han ligger kvar helt försvarslös och utblottad till allmän beskådning. Man gör inte så. Och jag vill inte när jag kommer in på badrummet mötas av en panikartat vilt gapande toalett som bara tvingar mig att stirra ner i det bottenlösa vidriga skithålet. Om ni grottmän där ute finner något nöje med att stå i era egna urinångor och pissa samtidigt som ni beskådar skitranden i toans helvetesgap så får ni gärna göra det, men snälla bespara mig det nöjet nästa gång ni går på toa, och fäll ner toalettlocket efter er.
