Att skriva en krönika
Jag har nu under två månaders tid haft ett skrynkligt litet projekt liggande vid mina fötter. Varje dag har jag petat lite på det med ena stortån, gått därifrån, kommit tillbaka nästa dag och sparkat och vänt lite på det, men har aldrig riktigt orkat plocka upp det. Dock har mitt skrynkliga lilla projekt hela tiden legat och dväljts längst in i det innersta skrymslet i mitt bakhuvud, och jag har allt funderat över det. Jag har ägnat minst tio tankar om dagen till den stora frågan och den menade lösningen i mitt projekt; Vad är en krönika? Att ställa sig den frågan är ungefär som att fråga sig själv "varför snurrar vattnet alltid medsols när man tömmer slasken?"
Trots noggranna studier måste jag ändå tyvärr erkänna att jag inte har kommit fram till något riktigt svar på denna fråga. Jag har grundligt studerat diverse typer av krönikor under de här två månaderna, jag har med rödsprängda ögon suttit uppe och våndats nätterna i ända medans jag med tvång lusläst Natalia Kazmierskas hatiska feministkrönikor, Linda Skugges om hur jävligt det är att vara småbarnsmamma och Marcus Birros om hur underbart det är att vara nykter småbarnspappa. Efter att ha läst en hel del krönikor av nämnda skribenter och även andra, så måste jag tyvärr säga att jag är besviken. Det verkar vara ett syndrom de flesta krönikörer lider av, att de hittar sin nisch, målar in sig i ett litet trångt hörn och skriver om samma ämnen gång på gång, kanske för att det känns tryggt, eller så finns det en övre gräns på hur länge fantasin kan flöda. Jag kanske inte är rätt person att döma, jag har inte ens hittat min nisch, vilket kan vara nog så skönt. Därför, att skriva en krönika är till stor del frihet. Man kan variera sina ämnen efter vilken tidning man skriver för, eller variera tidning beroende på vad man skrivit om. Att Marcus Birro till exempel har tjatat en hel del om snoriga ungar är knappast en slump med tanke på att han vid det laget skrev för tidningen Föräldrar & Barn.
Att skriva en krönika är inte som att lära sig cykla, man kan inte förvänta sig att man kan lära sig det en gång och att det sedan går av bara farten. Att skriva en krönika är som att ligga och svettas på gymmet. Det är en process, och lika jobbigt och jävligt varje gång. En krönika är som poesi, personlig och utarbetad från skribentens inre. Svettiga små ord på nydoftande pappersark direkt ifrån hjärtat. Men man får akta sig för stoppklossar som skrivkramp och hjärnsläpp. Ibland börjar det svida i hjärnan, paniken bryter fram och man får en blackout. Men man ska inte låta skrivkrampen stoppa sig. Får man en är det bara att fortsätta skriva. Ett smart drag är att skriva om just- skrivkrampen.
För att skriva en bra krönika kan man inte vara feg, man ska våga gå bananas och tänja gränser. Linda Skugge skrev "Mesa inte, det du skäms för ska med! Känns det du skrivit jättepinsamt så ska det med! Pinsamhet är en garant för att det är bra. Får du panik vid tanken av att dina päron ska läsa så ska det definitivt med!"
Så, hädanefter när jag ska skriva en krönika så ska jag tänka på att skriva om något aktuellt, något som berör mig eller allmänheten för tillfället. Jag ska skriva fritt, inte snöa in på något ämne, inte vara för hatisk, inte för mesig. Jag ska fortsätta att skriva mina små skrynkliga krönikor, svettas på gymmet, och aldrig, aldrig sluta fråga mig själv ”varför snurrar vattnet alltid medsols när man tömmer slasken?”
