morran

Kristinehamns badhus, damernas omklädningsrum. Det är fuktigt, varmt och ombonat... Småtrevligt. För om man kan bortse från den stickande lukten av ingrott klor, så kan man här finna en viss trivsamhet, ett inre lugn och ett intensivt ökat självförtroende. För ni ser, bakom dörren till damernas omklädningsrum kommer ni snart att finna den enda plats i landet där man kan visa sig spritt språngande utan att bli dömd. I damernas omklädningsrum finns det plats för alla sorters kvinnokroppar. Det finns gamla, unga, platta, fylliga, korta, skrynkliga... Här hälsar man vänligt och helt utan blygsamhet när man i all sin nakenhet passerar varandra. Man glor inte, man fnissar inte. Man iakttar försiktigt, men helt utan att titta snett. Här accepterar alla varandras olikheter och brister, och man njuter av dom. Jag står i min dusch, hälsar artigt och gluttar lite diskret runt hörnet, endast för att försäkra mig om att damen i duschen bredvid fortfarande har hängigare röv än mig. Tanten på andra sidan duschrummet kastar en spontan blick över axeln, lätt och ospektakulärt. Sedan står hon i det varma vattnet och myser åt att hon hade fastare bröst än mig när hon var i min ålder. Men det märker jag inte. Så jag tar inte illa upp. Damernas omklädningsrum handlar just om det, att man helt utan att såra någon bara kan stå och njuta av vetskapen om att det alltid finns någon lite fetare, lite fulare och lite skrynkligare just bakom nästa duschdraperi.