morran

Jag har ett projekt på G. Och det känns bra, för ända sedan jag läste Farzad Farzanehs blogg om hans otroliga projekt att stalka sin granne med samma namn så har jag också velat starta ett projekt. Dock kan väl inte mitt projekt jämföras med Farzanehs då det var helt outstanding, men jag ska göra så gott jag kan. Mitt projekt är ett svenskaarbete och ska fungera som en förberedande grund inför det stora projektarbetet i 3:an.

Jag har ju under en längre period velat bli krönikör och en dag satt jag i mitt stilla sinne och utförde den enkla handlingen att googla på "att bli krönikör". Då slängdes jag direkt in i en annons publicerad av en tidning som sökte en ny, ung, g'ärna kvinnlig krönikör. Jag hoppade av glädje tills jag scrollade ner på sidan och såg att annonsen var publicerad 2008. Men jag ryckte bara på axlarna och tänkte "Äsch, två år försent, det är väl inget". Så jag satte mig ned och skrev ett litet mail till redaktören. Dock fegade jag ur i sista sekund innan jag skickade det, och tur var väl det. Jag tänkte att jag kanske först borde förbereda mig inför mitt första skrivjobb som jag var hundra procent säker på att jag skulle få endast genom att klicka "skicka". Så jag googlade igen och trillade in på krönikören Linda Skugges hemsida. Där hade den underbara människan lagt upp ett recept på hur man blir en bra krönikör. Jag skummade igenom de goda tipsen och allt lät schysst tills jag läste "Du måste också kunna skriva under tidspress, och ibland måste du kunna skriva en ny krönika på en timme." Den informationen blandad med något jag läste på en annan sida om att man måste kunna skriva en krönika på 1500-3000 ord fick mig att vakna ur min trans och återvända till verkligheten. Jag kunde ju inte bli någon krönikör. Vad fan tänkte jag på egentligen? Jag vet ju inte ens vad en krönika är för något.

Och det var i den vevan jag fick idén att använda mitt projektarbete till att lösa mysteriet med denna gåtfulla berättarteknik. Jag ska under några veckor framöver läsa och analysera krönikor av alla de slag och på samma gång arbeta fram en krönika värd namnet utifrån det jag lär mig, tills jag slutligen når projektets klimax och publicerar en klappad och klar krönika på min "blogg". Under arbetets gång för jag loggbok över allt jag gör, hör och kommer fram till och publicerar för enkelhetens skull även det på "bloggen". Att jag iochmed detta bjudit in min lärare Ulrika att läsa min blogg kan ju kännas lite kusligt. Men jag får väl lita på Linda Skugge när hon säger "Pinsamhet är en garant för att det är bra. Får du panik vid tanken av att dina päron ska läsa så ska det definitivt med!" Och det lär väl gälla lärare också?