morran

Jag har nu under två månaders tid haft ett skrynkligt litet projekt liggande vid mina fötter. Varje dag har jag petat lite på det med ena stortån, gått därifrån, kommit tillbaka nästa dag och sparkat och vänt lite på det, men har aldrig riktigt orkat plocka upp det. Dock har mitt skrynkliga lilla projekt hela tiden legat och dväljts längst in i det innersta skrymslet i mitt bakhuvud, och jag har allt funderat över det. Jag har ägnat minst tio tankar om dagen till den stora frågan och den menade lösningen i mitt projekt; Vad är en krönika? Att ställa sig den frågan är ungefär som att fråga sig själv "varför snurrar vattnet alltid medsols när man tömmer slasken?"

 

Trots noggranna studier måste jag ändå tyvärr erkänna att jag inte har kommit fram till något riktigt svar på denna fråga. Jag har grundligt studerat diverse typer av krönikor under de här två månaderna, jag har med rödsprängda ögon suttit uppe och våndats nätterna i ända medans jag med tvång lusläst Natalia Kazmierskas hatiska feministkrönikor, Linda Skugges om hur jävligt det är att vara småbarnsmamma och Marcus Birros om hur underbart det är att vara nykter småbarnspappa. Efter att ha läst en hel del krönikor av nämnda skribenter och även andra, så måste jag tyvärr säga att jag är besviken. Det verkar vara ett syndrom de flesta krönikörer lider av, att de hittar sin nisch, målar in sig i ett litet trångt hörn och skriver om samma ämnen gång på gång, kanske för att det känns tryggt, eller så finns det en övre gräns på hur länge fantasin kan flöda. Jag kanske inte är rätt person att döma, jag har inte ens hittat min nisch, vilket kan vara nog så skönt. Därför, att skriva en krönika är till stor del frihet. Man kan variera sina ämnen efter vilken tidning man skriver för, eller variera tidning beroende på vad man skrivit om. Att Marcus Birro till exempel har tjatat en hel del om snoriga ungar är knappast en slump med tanke på att han vid det laget skrev för tidningen Föräldrar & Barn.

Att skriva en krönika är inte som att lära sig cykla, man kan inte förvänta sig att man kan lära sig det en gång och att det sedan går av bara farten. Att skriva en krönika är som att ligga och svettas på gymmet. Det är en process, och lika jobbigt och jävligt varje gång. En krönika är som poesi, personlig och utarbetad från skribentens inre. Svettiga små ord på nydoftande pappersark direkt ifrån hjärtat. Men man får akta sig för stoppklossar som skrivkramp och hjärnsläpp. Ibland börjar det svida i hjärnan, paniken bryter fram och man får en blackout. Men man ska inte låta skrivkrampen stoppa sig. Får man en är det bara att fortsätta skriva. Ett smart drag är att skriva om just- skrivkrampen.

 

För att skriva en bra krönika kan man inte vara feg, man ska våga gå bananas och tänja gränser. Linda Skugge skrev "Mesa inte, det du skäms för ska med! Känns det du skrivit jättepinsamt så ska det med! Pinsamhet är en garant för att det är bra. Får du panik vid tanken av att dina päron ska läsa så ska det definitivt med!"

 

Så, hädanefter när jag ska skriva en krönika så ska jag tänka på att skriva om något aktuellt, något som berör mig eller allmänheten för tillfället. Jag ska skriva fritt, inte snöa in på något ämne, inte vara för hatisk, inte för mesig. Jag ska fortsätta att skriva mina små skrynkliga krönikor, svettas på gymmet, och aldrig, aldrig sluta fråga mig själv ”varför snurrar vattnet alltid medsols när man tömmer slasken?”

 

 

 

Nu brinner det i knutarna minsann. Imorgon ska mitt projekt vara fullbordat och klart och en komplett och läsduglig krönika ska vara publicarad här på min icke-blogg. Jag kan ärligt erkänna att jag inte är så speciellt entusiastisk vad gäller det här psojektet vid det här laget, men jag får göra så gott jag kan. Min krönika är under process, och idag måste den bli klar.

Jag har läst diverse krönikor av lite olika författare. De flesta är ju bra, men jag märker att så fort någon har gjort en felstavning eller missat ett ord eller liknande så stör jag mig. Jag vill bara ringa upp författaren och fråga om han/hon vet vad förgranskning är för något. Existerar inte redigerare i verkligheten?

Hursomhälst, jag har nu läst ett stort antal krönikor av Anders Rydell, Linda Skugge, Natalia Kazmierska, Marcus Birro och en halv av Jan Guillou.

Efter ca två månaders slöläsning har jag märkt att min kritiska hjärna tar sig mer och mer uttryck. Jag nämnde ovan att jag stör mig på felstavningar, jag vill tillägga att jag hela tiden analyserar och kritiserar allt jag läser. Dock gäller det inte bara läsning, utan det mesta som andra gör. Jag är nog världens mest svårflirtade kritiker. En bok tex måste vara jäääävligt bra för att jag ska tycka om den och ens orka läsa ut den. Samma sak med de krönikor jag nu har läst. Några få är bra, men det mesta som skrivs är lite för mycket samma samma för min smak.

Marcus Birros krönikor är för svåra. Han skriver som på vers, helst behandlar krönikorna hans snoriga unge, hans gravida kvinna och hans nykterhet och han förhandsgranskar inte sina texter, vilket resulterar i allt för många stavfel, missar och för kompakt text.

Natalia Kazmierska är kaxig och högerfeminist. Inte kul. Ska man vara kaxig ska man vara det med glimten i ögat, jag har svårt för skribenter som skriver först och tänker senare och som genomsyrar alla sina krönikor med könsord. Jag kan också bli väldigt trött i knoppen av allt detta feministtjat, och sen att en drös upprörda män kommenterar kränkande under Natalias publiceringar gör mig ännu tröttare. Nej, lägg ner feministtjatet och smutskastningen könen emellan och gör något konkret och konstruktivt istället.

Sedan har vi Linda Skugge. Hon har sina ljusa stunder och sina poänger ibland, men hon blir också för mycket för mig. För mycket vit jul, mammagnäll och dubbelmoral. Tex när hon i en krönika beklagar sig över hur jävligt det är att vara småbarnsmamma, och sedan när Natalia Kazmierska svarar med att skriva att hon aldrig vill ha barn, ändrar sig och försöker ge Natalia svar på tal genom att predika om hur underbart det är att ha barn.

Jan Guillou har jag som sagt bara läst en halv krönika av. Kanske beror det på att man inte blir serverad ett uns av humor eller personlig touch under läsningen. Bara fakta på fakta skriven på ålderdomligt, tråkigt språk.

Nej, jag står fortfarande fast vid att Anders Rydell är min personliga favorit. När jag läser hans krönikor så känner jag igen mig lite grand, i hans sarkastiska språk om vardagliga ämnen. Det är så jag vill skriva, sådana saker jag vill skriva om. Jag håller mig till ämnen som berör mig själv, och som bara retar, men inte förbannar andra människor. För det är sådant jag tycker är kul.


http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1903996/marcus-birro-vi-borde-orka-med-morkret-i-manniskor