Dödlig skrivkramp
Shit pomfritt and holy Mariah. Jag har inte skrivit i min ickeblogg på hela 1 vecka och 4 dagar!! Jag är inte värd att leva längre. Jag borde svälja arsenik och hänga mig själv i ett snöre. Faktum är att jag den senaste tiden har brutit mot en mängd principer som jag hållit så stenhårt på ända fram tills nu. Jag har skaffat Facebook, jag har skaffat blogg och jag har, ve och fasa, jag har varit totalt frånvarande min blogg i 1 vecka och 4 dagar! Det enda jag nu kan göra är att raka skallen och gömma mig under en sten. Alla bloggfreaks vet att man har rätt att avliva den som har ett tomt datum i bloggkalendern. ALLA VET. Folk sitter hemma, skräcklslagna och paranoida och bloggar så att fingrarna blöder för att slippa det grymma öde som väntar den som har annat för sig. Det är därför man så ofta läser ursäkter på andras värdelösa bloggar, som "sorry alla läsare (skribenten har troligtvis max 2 läsare) att jag inte bloggat på så länge (4 timmar), men min mamma har dött, hoppas det inte gör något.." Dessa ursäkter uppstår framförallt för att vi är livrädda att våra oh, så många läsare ska sprätta upp oss som små grisar om vi inte håller oss ständigt uppdaterade på våra bloggar. Och jag skulle vilja påstå att den mest klenmodiga sortens bloggare finnes på blogg.se's aktivitetslista. Där finner vi FATTYBOM, KENZA mfl, som tvingas att leva ett liv där skrivkramp är dödligare än aids. Tänk att bli jagad av två tusen läsare (endast uppskattningsvis). Inte konstigt att FATTYBOM skriver i genomsnitt ungefär 6 blogginlägg om dagen.
Shit, nu fick jag skrivkramp. Min hjärna går på tomgång. Ett testamente dyker upp på ickebloggen inom kort. Det är någon utanför fönstret. HJÄLP! Om jag inte hinner med det där med testamentet så blir mina sista ord dessa:
Aj, någon kastade en sten. Hej hej kycklingben.
Shit, nu fick jag skrivkramp. Min hjärna går på tomgång. Ett testamente dyker upp på ickebloggen inom kort. Det är någon utanför fönstret. HJÄLP! Om jag inte hinner med det där med testamentet så blir mina sista ord dessa:
Aj, någon kastade en sten. Hej hej kycklingben.
Att koka eller kokas
Sedan Linnés tid har människor alltid tyckt om att gruppera olika ting enligt det momenklaturiska systemet, dvs att man delar in folk och fä i grupper efter släkte och art. Linné tog hand om blommorna, Hitler och Nietzsche människorna och Richard Trevithick bilarna. Emellertid så är det här systemet lite för stenålder för min smak och häromkvällen fick jag en uppenbarelse. Jag stod i duschen, Kralle stod utanför. Jag duschade, Kralle väntade på sin tur. Jag kokade, Kralle frös. Sedan bytte vi plats. Kralle duschade, jag stod utanför och väntade. Kralle frös, jag frös. Kralle tyckte om det, det gjorde inte jag. Detta sker dagligen överallt runt om i världen, att älskande par inte kan duscha tillsammans för att de har olika uppfattning om vad som är en skön temperatur. Förstår ni? Vi kan inte duscha tillsammans på grund av denna ofantliga kulturkrock. Det är ett under att folk ens kan älska varandra trots denna oändliga differens mellan våra temperatursideal.
När jag står i duschen vill jag känna hur det kokar under huden, pormaskarna poppar, jag blir hög av ångorna och det ska vara så varmt att det bildas åskmoln när jag till sist öppnar duschkabinen och stapplar ut. Jag vill se ut som en skållad mandel när jag är färdig.. röd, svettig och hudlös. Kralle å sin sida vill stå och frysa sig igenom sin duschstund. När han är klar brukar han skifta mellan olika blå nyanser och ibland kan man finna en centiliter snöslask i hans hår. Tänk om vi bara hade vetat om detta problem när vi träffades. Då skulle vi ha sagt hejdå på en gång innan någon blev sårad, men nu har vi inget val. Vi måste leva med detta dilemma.
Så för att undvika att våra avkommor behöver tampas med problem av denna art i framtiden så tycker jag att vi ändrar lite på det momenklaturiska systemet. Vi ska rasbestämma människor utifrån deras duschvanor istället för härstamning. Vi snor 40-talets idé om judestjärnan och låter alla kallduschare ha en blå stjärna på armen och alla varmduschare en röd. Då blir det inga missförstånd, vi kan lyckligt leva vidare tillsammans med partners som uppskattar samma vattentemperatur som oss själva och samhällets rasism kommer utgöras av ligor som klipper av vattenledningar hos varandra för att de har olika temperatursideoligier. Halleluja.
När jag står i duschen vill jag känna hur det kokar under huden, pormaskarna poppar, jag blir hög av ångorna och det ska vara så varmt att det bildas åskmoln när jag till sist öppnar duschkabinen och stapplar ut. Jag vill se ut som en skållad mandel när jag är färdig.. röd, svettig och hudlös. Kralle å sin sida vill stå och frysa sig igenom sin duschstund. När han är klar brukar han skifta mellan olika blå nyanser och ibland kan man finna en centiliter snöslask i hans hår. Tänk om vi bara hade vetat om detta problem när vi träffades. Då skulle vi ha sagt hejdå på en gång innan någon blev sårad, men nu har vi inget val. Vi måste leva med detta dilemma.
Så för att undvika att våra avkommor behöver tampas med problem av denna art i framtiden så tycker jag att vi ändrar lite på det momenklaturiska systemet. Vi ska rasbestämma människor utifrån deras duschvanor istället för härstamning. Vi snor 40-talets idé om judestjärnan och låter alla kallduschare ha en blå stjärna på armen och alla varmduschare en röd. Då blir det inga missförstånd, vi kan lyckligt leva vidare tillsammans med partners som uppskattar samma vattentemperatur som oss själva och samhällets rasism kommer utgöras av ligor som klipper av vattenledningar hos varandra för att de har olika temperatursideoligier. Halleluja.
SKRATTA!
Hur skulle det vara om folk började blogga om intressanta saker, sådant som rör människor, texter som väcker tankar och påverkar, eller som åtminstone ger oss ett hjärtligt skratt? Den här bloggtrenden är så genomtråkig och ytlig så jag skiter snart ner mig i ren frustration. Jag vill uppnå något högre med mitt "bloggande". Jag vill inte skriva fem rader om dagen om "dagens outfit" eller vilket smink jag tycker är bäst just nu. Jag älskar att skriva. Var och en av texterna på min blogg har jag lagt ner ex antal timmar på för att få perfekta, för att förmedla rätt känsla eller budskap, och sedan sitter jag ännu längre och läser igenom dom om och om igen bara för att jag är så jäkla nöjd. Jag kan inte sitta och skriva att "idag har jag gjort det här och det här puss hejdå" utan jag vill föra ett resonemang kring det jag skriver. Jag vill intressera folk, men om jag lyckas vet jag inte. Jag kanske bara sitter och skriver till en publik som inte existerar, så som de flesta gör på blogg.se. Det jag vill komma fram till med det här är att jag passar inte in här på blogg.se. Bloggläsare vill inte ha historier om bananflugor och magiska toalettringar som man inte kan fälla ner. Folk vill läsa ytlig dynga om modetips och kändisskvaller som är stulet rirekt från veckorevyn.com. Om det är kravet för att man ska få läsare, då kan jag gott nöja mig med mina få trogna, för någon modebloggare kommer jag aldrig bli.
I damernas omklädningsrum
Kristinehamns badhus, damernas omklädningsrum. Det är fuktigt, varmt och ombonat... Småtrevligt. För om man kan bortse från den stickande lukten av ingrott klor, så kan man här finna en viss trivsamhet, ett inre lugn och ett intensivt ökat självförtroende. För ni ser, bakom dörren till damernas omklädningsrum kommer ni snart att finna den enda plats i landet där man kan visa sig spritt språngande utan att bli dömd. I damernas omklädningsrum finns det plats för alla sorters kvinnokroppar. Det finns gamla, unga, platta, fylliga, korta, skrynkliga... Här hälsar man vänligt och helt utan blygsamhet när man i all sin nakenhet passerar varandra. Man glor inte, man fnissar inte. Man iakttar försiktigt, men helt utan att titta snett. Här accepterar alla varandras olikheter och brister, och man njuter av dom. Jag står i min dusch, hälsar artigt och gluttar lite diskret runt hörnet, endast för att försäkra mig om att damen i duschen bredvid fortfarande har hängigare röv än mig. Tanten på andra sidan duschrummet kastar en spontan blick över axeln, lätt och ospektakulärt. Sedan står hon i det varma vattnet och myser åt att hon hade fastare bröst än mig när hon var i min ålder. Men det märker jag inte. Så jag tar inte illa upp. Damernas omklädningsrum handlar just om det, att man helt utan att såra någon bara kan stå och njuta av vetskapen om att det alltid finns någon lite fetare, lite fulare och lite skrynkligare just bakom nästa duschdraperi.
