De smalas sköna paradis
Gud, hör du mig? Jag skriver detta blogginlägg till dig i ren desperation. Jag mår så fruktansvärt dåligt Gud, och endast du kan ta min smärta ifrån mig. Jag loggade helt bekymmerslöst in på min blogg, lyckligt ovetande om internetvärldens obotliga trackasserier. Hjälp mig, Gud. "Nv, den breda linjen" har tillsammans med en anonym bantningssajt infiltrerat min blogg och sänder just i skrivande stund ut stötande reklamfilmer till alla som besöker min sida. Jag har syndat Gud. Jag kunde inte motstå frestelsen att trycka på direktlänken som skulle flyga mig hela vägen till de smalas sköna paradis medan jag för varje meter tappade ett kilo. Jag ligger på mina bara knän, och jag bävar för din allsmäktighet i väntan på mitt straff. Oh, Gud. Var barmhärtig och ta mitt liv snabbt och smärtfritt. Bara sug ut min själ och låt den vandra ensam iväg mot de smalas sköna paradis.
Landet med två ansikten
Om någon skulle be mig att välja ut ett enda ämne att skriva en hattext om, ett ämne som verkligen berör mig djupt och som stör mig så till den grad att jag skulle kunna hänga mig själv i ett snöre... så skulle jag välja att skriva om U.S.A, Förenta Staterna, Amerika eller vad fan ni vill kalla det. Denna förbundsrepublik som det så fint heter, kan enligt mig liknas vid en riktigt stor och fet böld i samhällets djupaste rövhål. För det första skulle jag vilja påstå att U.S.A har lyckats avla fram de sämsta jävla filmproducenterna i hela världen. Det finns några få amerikanska filmer jag sett som har varit bra men även dom har såna typiska vidriga amerikanska inslag som oftast höjer irritationsfaktorn snarare än nöjesfaktorn. Då har vi ju Sagan om ringen-filmerna. Underbara filmer, antagligen för att dom inte är Amerikanska. Men så tar dom in amerikanen med stort A, Elijah Wood att spela Frodo, och vips så var den karaktären förstörd. Överlag så är amerikanska filmer helt verklighetsfrånvarande och syftet med dessa är att få oss att sukta efter en fantasivärld som inte finns. Det handlar oftast om en lycklig familj med en ung, smal och översminkad morsa, en högt utbildad farsa och en lillgammal skitunge som är så sockersöt att man får kväljningar. Morsan är hysterisk, ungen snackar som om den var 20 år äldre än vad den är och farsan är stor, intellektuell och trygg. Det är alltså dessa människor som är ansikte nummer 1, tillsammans med de andra till synes vackra, rika och lyckliga amerikanerna som nuppat sig upp på karriärstegen. Dessa varelser är inga människor, endast vackra(?) ting som vi aldrig kommer få uppleva på riktigt eftersom att de endast existerar i dokusåpor och på MTV.
Sedan har vi ansikte nummer två. Där har vi U.S.A's stinkande baksida och verklighet. Dessa amerikaner skulle jag faktiskt kalla människor. De är ju som oss svenskar, fast lite fetare, lite fulare och lite dummare och får endast träda fram i ljuset för att Jerry Springer ska ha mat för dagen. Till dessa stackare hör också de amerikanska poliserna, som febrilt försöker dölja sin emotionella tristess och värdighetskomplex genom att avreagera sig på sina haschstinna medmänniskor och imitera snuten Benny i Kopps.
Amerika har alltså två ansikten (det vi ser) men antagligen fler och helt annorlunda verkligheter. Vad jag i det hela inte förstår är varför de jobbar så hårt för att dölja detta. Först tittar jag på Sex and The City (ansikte 1) och önskar att jag bodde i New York där allt är så glassigt, flott och underbart och sen byter jag kanal och ser hur snutarna använder elpistolen på en stackars pundare helt utan anledning i Cops... och bestämmer mig för att aldrig någonsin under några omständigheter besöka det där jävla skithålet.
Kankse dags att stänga av tv'n?
Sedan har vi ansikte nummer två. Där har vi U.S.A's stinkande baksida och verklighet. Dessa amerikaner skulle jag faktiskt kalla människor. De är ju som oss svenskar, fast lite fetare, lite fulare och lite dummare och får endast träda fram i ljuset för att Jerry Springer ska ha mat för dagen. Till dessa stackare hör också de amerikanska poliserna, som febrilt försöker dölja sin emotionella tristess och värdighetskomplex genom att avreagera sig på sina haschstinna medmänniskor och imitera snuten Benny i Kopps.
Amerika har alltså två ansikten (det vi ser) men antagligen fler och helt annorlunda verkligheter. Vad jag i det hela inte förstår är varför de jobbar så hårt för att dölja detta. Först tittar jag på Sex and The City (ansikte 1) och önskar att jag bodde i New York där allt är så glassigt, flott och underbart och sen byter jag kanal och ser hur snutarna använder elpistolen på en stackars pundare helt utan anledning i Cops... och bestämmer mig för att aldrig någonsin under några omständigheter besöka det där jävla skithålet.
Kankse dags att stänga av tv'n?
Malins Prao 2007
Röbäcks system AB är ett företag som grundades på 1890-talet. Då var det en smedja som tillverkade jordbruksredskap. Numera tillverkas där materialhanteringsutrustning som används vid betonghantering på fabriker. Till detta företag fick Malin Kjernsby, en 15-år gammal praoelev bege sig en regnig måndag i oktober.
Det var en tuff morgon, Malin vaknade med ett ryck ur en dröm när väckarklockan ringde. Hon släpade sig upp ur sängen och in på badrummet, och sminkade sig. Man måste vara fin första dagen på jobbet tänkte hon.
Klockan 08:00 stapplar Malin in på kontoret, iförd skyhöga klackar och en trång, kontorsinspirerad outfit. Hon ser först på de två männen som sitter vid varsin dator direkt till vänster men drabbas sedan av en chock när hennes blick möter kontorets maskulina och totalt oinspirerade inredning. Väggarna var ljusgrå med uppnålade, totalt icke-charmiga, hafsiga småbarnsteckningar, scheman och familjefotografier, blandat med säkerligen helt oviktiga papper som antagligen suttit där sedan innan midsommar för två år sedan. Bredvid datorerna, på skrivborden låg det papper och lappar utspridda överallt, och även en och annan vodkaflaska stod lite tafatt gömd bakom en mapp eller pappershög. Malin laddade på med sitt största leende och hälsade glatt på de två männen. De nickade lite tveksamt tillbaka och återvände sedan helt oberörda till sina datorskärmar. Hon kände sig totalt missanpassad. Männen hade båda två stora säckiga arbetarbyxor och fula tjocktröjor, och där stod Malin iklädd sina nyinköpta svarta bomullsbyxor, vit skjorta och klackskor. Då kom hennes arbetsgivare in genom dörren, som en räddande ängel från ovan och gav henne den otroligt svåra och koncentrationskrävande uppgiften- att designa en skrivbordslayout!
Malin kallsvettades och hennes späda små kycklingben darrade av upphetsning. Hon hade blivit tilldelad en dator och ett designprogram och satt nu och bestämde vilka färger alla tagnenter på den blivande ägarens manuellbord skulle ha. När hon var färdig hade den tidigare gråa och gula skrivbordslayouten blivit rosa, vit, gul, orange och lila, och hela härligheten bara skrek av kvinnlighet. Hon visade stolt upp sitt verk för arbetsgivaren, men bleknade när hon såg hans ansiktisuttryck. Hans buskiga ögonbryn fick en onaturlig form och det ryckte lite besynnerligt i hans vänstra öga. Sedan helt plötsligt slätades hans ansikte ut och han log ett brett leende mot Malin. "Ska det verkligen se ut sådär?" undrade han lite svettigt. Malin nickade och förklarade att det behövs en liten färgklick i fabrikens annars så grå och trista miljö. Hon blev visad till utskrivarmaskinen och fick lära sig att skriva ut layouten på ett plaststycke som sedan skulle läggas på ett manuellbord i en fabrik, så att maskinisten vet vilka knappar som sitter var. När hon var klar med det var hennes arbetsgivare som bortblåst, och i brist på annat satte hon sig och ritade på paint tills han kom tillbaka. Efter ungefär en timma kom arbetsgivaren indundrande genom dörren helt genomvåt och andfådd. Det var omöjligt att avgöra om han var våt av regn eller svett, men Malin antog att det var blandade lika delar. Hon fick följa med honom i bilen till Karlskoga, där de skulle besöka en betongfabrik och överlämna Malins egendesignade skrivbordslayout. När de kom fram möttes dom av en plats som hon tyckte såg ut som en enda stor grusparkering med ett plåthus på. Hon såg sig skeptiskt omkring och kunde inte förstå hur någon kunde vilja jobba på ett så synnerligen fult och deprimerande ställe. De gick in i byggnaden och Malin överlämnade ett kuvert innehållande layouten till en man som satt vid ett skrivbord på en till synes alldeles för liten stol. Han öppnade kuvertet med tjocka prinskorvsfingrar och brast ut i skratt när han tog ut layouten. Han tackade för skämtet och bad om den riktiga layouten. När Malin förklarat att det inte fanns någon annan layout och hennes arbetsgivare lyckats lugna ner tjocka mannen och torkat hans tårar, var det dags för Malin att bli runtvisad på fabriken.
BOOM! Arbetsgivaren smällde upp den tunga järndörren in till fabrikslokalen. Det dånade och dundrade därinne så mycket att Malin var tvungen att hålla för öronen. Han visade henne en betongblandare, stor som ett litet hus och förklarade att det var där man blandade betongen som används till att bygga hus och liknande med. Malin skakade av rädsla och obehag när arbetsgivaren bad tjocka mannen att sätta igång blandaren. Det började plötsligt gnissla och låta förfärligt när blandaren startade och började röra sig. Malin föll på knä och bönfallde arbetsgivaren att ta henne därifrån.
Det var en tuff morgon, Malin vaknade med ett ryck ur en dröm när väckarklockan ringde. Hon släpade sig upp ur sängen och in på badrummet, och sminkade sig. Man måste vara fin första dagen på jobbet tänkte hon.
Klockan 08:00 stapplar Malin in på kontoret, iförd skyhöga klackar och en trång, kontorsinspirerad outfit. Hon ser först på de två männen som sitter vid varsin dator direkt till vänster men drabbas sedan av en chock när hennes blick möter kontorets maskulina och totalt oinspirerade inredning. Väggarna var ljusgrå med uppnålade, totalt icke-charmiga, hafsiga småbarnsteckningar, scheman och familjefotografier, blandat med säkerligen helt oviktiga papper som antagligen suttit där sedan innan midsommar för två år sedan. Bredvid datorerna, på skrivborden låg det papper och lappar utspridda överallt, och även en och annan vodkaflaska stod lite tafatt gömd bakom en mapp eller pappershög. Malin laddade på med sitt största leende och hälsade glatt på de två männen. De nickade lite tveksamt tillbaka och återvände sedan helt oberörda till sina datorskärmar. Hon kände sig totalt missanpassad. Männen hade båda två stora säckiga arbetarbyxor och fula tjocktröjor, och där stod Malin iklädd sina nyinköpta svarta bomullsbyxor, vit skjorta och klackskor. Då kom hennes arbetsgivare in genom dörren, som en räddande ängel från ovan och gav henne den otroligt svåra och koncentrationskrävande uppgiften- att designa en skrivbordslayout!
Malin kallsvettades och hennes späda små kycklingben darrade av upphetsning. Hon hade blivit tilldelad en dator och ett designprogram och satt nu och bestämde vilka färger alla tagnenter på den blivande ägarens manuellbord skulle ha. När hon var färdig hade den tidigare gråa och gula skrivbordslayouten blivit rosa, vit, gul, orange och lila, och hela härligheten bara skrek av kvinnlighet. Hon visade stolt upp sitt verk för arbetsgivaren, men bleknade när hon såg hans ansiktisuttryck. Hans buskiga ögonbryn fick en onaturlig form och det ryckte lite besynnerligt i hans vänstra öga. Sedan helt plötsligt slätades hans ansikte ut och han log ett brett leende mot Malin. "Ska det verkligen se ut sådär?" undrade han lite svettigt. Malin nickade och förklarade att det behövs en liten färgklick i fabrikens annars så grå och trista miljö. Hon blev visad till utskrivarmaskinen och fick lära sig att skriva ut layouten på ett plaststycke som sedan skulle läggas på ett manuellbord i en fabrik, så att maskinisten vet vilka knappar som sitter var. När hon var klar med det var hennes arbetsgivare som bortblåst, och i brist på annat satte hon sig och ritade på paint tills han kom tillbaka. Efter ungefär en timma kom arbetsgivaren indundrande genom dörren helt genomvåt och andfådd. Det var omöjligt att avgöra om han var våt av regn eller svett, men Malin antog att det var blandade lika delar. Hon fick följa med honom i bilen till Karlskoga, där de skulle besöka en betongfabrik och överlämna Malins egendesignade skrivbordslayout. När de kom fram möttes dom av en plats som hon tyckte såg ut som en enda stor grusparkering med ett plåthus på. Hon såg sig skeptiskt omkring och kunde inte förstå hur någon kunde vilja jobba på ett så synnerligen fult och deprimerande ställe. De gick in i byggnaden och Malin överlämnade ett kuvert innehållande layouten till en man som satt vid ett skrivbord på en till synes alldeles för liten stol. Han öppnade kuvertet med tjocka prinskorvsfingrar och brast ut i skratt när han tog ut layouten. Han tackade för skämtet och bad om den riktiga layouten. När Malin förklarat att det inte fanns någon annan layout och hennes arbetsgivare lyckats lugna ner tjocka mannen och torkat hans tårar, var det dags för Malin att bli runtvisad på fabriken.
BOOM! Arbetsgivaren smällde upp den tunga järndörren in till fabrikslokalen. Det dånade och dundrade därinne så mycket att Malin var tvungen att hålla för öronen. Han visade henne en betongblandare, stor som ett litet hus och förklarade att det var där man blandade betongen som används till att bygga hus och liknande med. Malin skakade av rädsla och obehag när arbetsgivaren bad tjocka mannen att sätta igång blandaren. Det började plötsligt gnissla och låta förfärligt när blandaren startade och började röra sig. Malin föll på knä och bönfallde arbetsgivaren att ta henne därifrån.
När de var tillbaka på kontoret var klockan redan tre och Malin fick knata hem på sina darrande kycklingben.
Flugan från yttre rymden
Den stora, nästan outhärdliga ovetskapen har plågat mig i många år. Jag har legat sömnlös om nätterna med tankar snurrande runt runt i huvudet tills jag blivit illamående och varit tvungen att spy. Frågor som; Vilka är ni? Vart kommer ni ifrån? Vad vill ni mig? Denna plågoande och sömnlösheten har nästan tagit kål på mig. Jag har blivit en paranoid och nervös sate som alltid tittat mig själv över axeln. Så en dag fick jag nog och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och ringa min goda och enda vän, dr. Wikipedia. Jag flåsade med möda fram dom äckliga små bokstäverna i luren ; B A N A N F L U G A. Dr. Wikipedias mycket intressanta svar och information bekräftade min teori om att dessa varelser var utav en annan värld. Jag fick veta att bananflugan var den första levande varelsen i rymden och att den har fyra kromosomkroppar, att den lever i 20 dagar och förökar sig med blixtens hastighet. Men min största och mest betänkta fråga var ännu ej besvarad; Hur kan den uppstå ur tomma intet? Hur är det möjligt att så fort man ätit upp en banan och lite försiktigt börjar tänka tanken att slänga skalet i papperskorgen så hör man ett svagt poff och ur luften uppstår en bananfluga som inom 30 sekunder expanderat till 100 flugor? Hur är det möjligt? Helt otroligt. Och skrämmande. Jag tackade dr. Wikipedia för informationen och lade på. Mitt huvud var som uttömt på substans, jag satt och stirrade blint in i väggen timme ut och timme in, tills jag hörde ett svagt surrande ljud. Jag tänkte att det måste vara ljudet utav liemannens klinga. Jag kommer dö nu. Surrandet kom närmare, växte, blev högre och intensivare men jag var som i trans. Kunde inte röra mig, inte skrika, inte titta över axeln. Så växte sig ljudet så stort att det slog ut allt annat och fyllde min hjärna med ett dovt brus. Mitt tillstånd skulle kunna liknas vid myrornas krig eller ingen signal på tv'n.
Men nu sitter jag här, nyvaken ur min flugtrans och funderar; Är det möjligt att en utomjordisk fluga kryper in i örat och fastnar på hjärnan?
Men nu sitter jag här, nyvaken ur min flugtrans och funderar; Är det möjligt att en utomjordisk fluga kryper in i örat och fastnar på hjärnan?
Kvinnan, grottmannen och den tredje parten
I ett vanligt svenssonförhållande finns det oftast två parter, en kvinna och en man, en man och en man, eller en kvinna och en kvinna. Men i det förhållande jag lever i finns det fler än två inblandade. Det är jag, den underbara kvinnan, Kristofer, grottmannen, och så finns det en tredje part som knappast själv valt att ingå i vårat förållande men som ständigt tvingas in i det på grund av kvinnan och grottmannen. Den tredje parten gör inte så mycket, den mest håller sig gömd i sin vrå hela dagarna och får ständigt utstå misshandel och förnedring från de andra två parterna. Det diskuteras och fightas livligt om den tredje partens situation morgon, middag och kväll. Den stackarn. Jag ska be att få presentera den tredje parten i Kjernsby- Karlssons förhållande: Toaletten.
Den ständigt ihärdiga debatten om det mytomspunna toalettlocket bekräftar alla mina teorier om att mannen ligger efter kvinnan i evolutionen. Det är samma sak varje morgon, middag och kväll. Jag tassar icke ont anande in på toan för att avklara mina behov, torka mig, spola, fälla ner locket, tvätta händerna och gå. Jag gör det i exakt samma ordning varje gång för att undvika att behöva stå och stirra ner i min egen och andras skit. MEN! Mina psykologiska cirklar rubbas helt och hållet när jag var och varannan gång ska utföra denna ritual finner toalettlocket uppfällt. Vad är det för maskulin gen som gör det så fullständigt omöjligt för killar och män att fälla ner toalettlocket efter sig när dom har pissat? Som min älskade Kristofer till exempel. Han tassar in på toan, fäller upp toalettlocket och ringen, pissar, fäller ner ringen men lämnar locket uppe. Varför gör en del män så? Det hade varit exakt lika jobbigt och tagit lika lång tid att fälla ner både locket och ringen på samma gång som att bara fälla ner ringen och lämna toaletten gapandes och kvidande inne på badrummet. Det är som att lämna en tandläkarpatient gapande med massa grejer i munnen och bara gå medans han ligger kvar helt försvarslös och utblottad till allmän beskådning. Man gör inte så. Och jag vill inte när jag kommer in på badrummet mötas av en panikartat vilt gapande toalett som bara tvingar mig att stirra ner i det bottenlösa vidriga skithålet. Om ni grottmän där ute finner något nöje med att stå i era egna urinångor och pissa samtidigt som ni beskådar skitranden i toans helvetesgap så får ni gärna göra det, men snälla bespara mig det nöjet nästa gång ni går på toa, och fäll ner toalettlocket efter er.
Den ständigt ihärdiga debatten om det mytomspunna toalettlocket bekräftar alla mina teorier om att mannen ligger efter kvinnan i evolutionen. Det är samma sak varje morgon, middag och kväll. Jag tassar icke ont anande in på toan för att avklara mina behov, torka mig, spola, fälla ner locket, tvätta händerna och gå. Jag gör det i exakt samma ordning varje gång för att undvika att behöva stå och stirra ner i min egen och andras skit. MEN! Mina psykologiska cirklar rubbas helt och hållet när jag var och varannan gång ska utföra denna ritual finner toalettlocket uppfällt. Vad är det för maskulin gen som gör det så fullständigt omöjligt för killar och män att fälla ner toalettlocket efter sig när dom har pissat? Som min älskade Kristofer till exempel. Han tassar in på toan, fäller upp toalettlocket och ringen, pissar, fäller ner ringen men lämnar locket uppe. Varför gör en del män så? Det hade varit exakt lika jobbigt och tagit lika lång tid att fälla ner både locket och ringen på samma gång som att bara fälla ner ringen och lämna toaletten gapandes och kvidande inne på badrummet. Det är som att lämna en tandläkarpatient gapande med massa grejer i munnen och bara gå medans han ligger kvar helt försvarslös och utblottad till allmän beskådning. Man gör inte så. Och jag vill inte när jag kommer in på badrummet mötas av en panikartat vilt gapande toalett som bara tvingar mig att stirra ner i det bottenlösa vidriga skithålet. Om ni grottmän där ute finner något nöje med att stå i era egna urinångor och pissa samtidigt som ni beskådar skitranden i toans helvetesgap så får ni gärna göra det, men snälla bespara mig det nöjet nästa gång ni går på toa, och fäll ner toalettlocket efter er.
